När kaffet inte bryggde sig själv – och ADD tog ratten igen
🚶 Ett steg efter hela morgonen
Det var en helt vanlig morgon. Kroppen gick som på räls, men huvudet låg kvar i sängen.
Jag hade precis promenerat mina vanliga 10 kilometer. Tempo 9:13, zon 2, fastande, fettförbrännande – textbook på alla sätt.
Men när jag kom hem hände något.
Jag gjorde exakt som jag alltid gör: gick direkt till köket, fyllde vatten i bryggaren, såg framför mig hur kaffet skulle rinna ner som belöning efter passet. Min lilla ritual. Min cue.
Men inget hände.
Jag hade glömt trycka på knappen.
Och värre än så – jag märkte det inte förrän långt senare.
Där stod jag, stirrandes på en kall kanna, och fattade ingenting.
🧠 En trasig rutin i dopaminunderskott
Det var dag 3 efter senaste dosen tirzepatid.
Det där skumma mellanläget: kroppen är lugn, hungern är avstängd – men hjärnan... den tuggar tomgång.
Jag hade gjort allt rätt.
Ätit enligt plan, hållit mig till mina 1200 kcal.
Kört min Monster-LISS dagen innan – 17 km rent textbook.
Drack vätska som jag ska. Höll strukturen.
Men ändå – systemet kändes nedsläckt.
Som att någon dragit ur laddaren medan jag sov.
🚫 När ADD smyger in bakvägen
Min ADD är inte den där hyperstissiga versionen.
Den är tyst. Lågintensiv. Farlig i skuggorna.
Den dyker upp när rutinen släpper och dopaminet går i viloläge.
Den här morgonen fanns inget kaffe. Ingen cigg. Ingen trigger.
Och jag kände hur ADD gled in utan att knacka.
Små tecken:
– Jag glömde varför jag öppnade ett skåp
– Lade mobilen i kylskåpet
– Tänkte tio saker, slutförde noll
Det var inte stress.
Det var frånvaro.
Och det slog mig:
Det är därför mina ritualer är heliga.
Inte för att de är mysiga – utan för att de håller ihop mitt jävla system.
💣 En cigg som aldrig kom
Efter promenaden brukar jag ta en cigg.
Inte för att jag behöver den. Utan för att den sitter rätt i manuset.
Kaffe, cigg, ny dag. Tydlig cue.
Och om Mario Lemieux kunde göra 160 poäng per säsong med en cigg i omklädningsrummet, så klarar jag en efter LISS.
Men den här morgonen fanns den inte.
Och när ciggen saknas, kaffet är kallt, kroppen tömd och ADD:n står i kulissen – då börjar mobilen hamna i kylskåpet, duschen rinna utan att man vet varför, och datormusen stirra på en som om den visste mer än man själv.
Ingen krasch. Inget drama.
Bara ett system som inte klickade.
⚙️ Att förlora kontroll betyder inte att man är förlorad
Det var en morgon då ADD vann.
Så är det ibland.
Men det betyder inte att jag är borta.
Det betyder bara att mina markörer – mina små “nu börjar vi”–punkter – inte var på plats.
Och det är då ADD är som farligast. Inte när den är högljudd.
Utan när den är tyst och vinner på walkover.
🛠 Vad jag tar med mig
Jag vet nu att dag 3 efter dos är skör.
Det är då hjärnan väntar på en cue, och minsta skav sätter hela jävla systemet ur spel.
Så:
✔️ Jag sätter rutinerna
✔️ Jag bygger in buffertar
✔️ Jag tappar inte bollen – jag lär mig var golvet lutar
💬 Avslutning: Inga ursäkter, bara protokoll
Det var bara en morgon.
En kall kaffekanna. En saknad cigg. En mobil i kylskåpet.
Men för mig var det en påminnelse:
Jag behöver inte mer disciplin.
Jag behöver inte “fixa mig själv”.
Jag behöver bara mina checkpoints.
Mina scenmarkörer.
För när dom sitter – då sitter jag också.
Och det är mer än tillräckligt.