– En söndag i ADD-huvudets ingenmansland Det börjar inte med ilska. Det börjar med dopaminbrist . Jag ligger där i mörkret, trött men inte färdig. Hjärnan vill ha ett sista rus, något att tugga på. Något snabbt. Jag vet vad jag gör när jag öppnar TikTok – jag ljuger för mig själv. “Bara 10 minuter.” Men ADD fungerar inte så. ADD har ingen broms. Det finns inget “bara”. Det finns bara nästa. Nästa klipp. Nästa ansikte. Nästa idé att reta sig på. Jag säger tio minuter. Det blir fyrtio. Minst. För varje gång jag borde sluta kommer ett nytt mikroskopiskt klipp – med ny musik, ny kropp, ny myt. Hjärnan går inte att stoppa då. Den är som en motor utan koppling. Varvtalet stiger. Och sömnen försvinner i backspegeln. Det är inte ett scrollande – det är en sensorisk storm . Och jag är mitt i den, varje gång jag försöker “bara kolla lite”. Det var precis det som hände. Jag hade gjort allt enligt protokollet – gått mina mil, käkat mitt protein, fastat som en munk med målsättnin...
The Fatloss Manifesto