SÖNDAGSKRÖNIKA Det finns en sorts frihet som bara finns när man stänger av världen. Inte som flykt, utan som strategi. En frihet som inte annonseras på sociala medier, inte diskuteras på fikarasten, inte förklaras eller försvaras inför någon annan. Det är friheten i bubblan – det där nästan heliga tillståndet när man bygger, skalar av, och sätter sin egen riktning utan ett enda ögonpar från omgivningen. Jag har inte sagt ett ord. Ingen vet vad jag håller på med. Folk runt mig tror bara att jag är borta – frånvarande, upptagen, lite tystare än vanligt. Ingen frågar hur det går med boken, ingen undrar om resan, ingen pushar på, ingen har ens en aning om att något är på gång. Det är total tystnad, noll yttre förväntan, noll press. Allt sker bakom stängda dörrar, i min egen bubbla. Och det är precis så jag behöver ha det. För varje gång någon annan får nys om projektet, börjar fråga eller vill “följa med”, så tappar jag kraft och riktning. I år är det annorlunda – ingen ve...
The Fatloss Manifesto