SÖNDAGSKRÖNIKA
Det finns en sorts frihet som bara finns när man stänger av världen. Inte som flykt, utan som strategi.
En frihet som inte annonseras på sociala medier, inte diskuteras på fikarasten, inte förklaras eller försvaras inför någon annan.
Det är friheten i bubblan – det där nästan heliga tillståndet när man bygger, skalar av, och sätter sin egen riktning utan ett enda ögonpar från omgivningen.
Jag har inte sagt ett ord. Ingen vet vad jag håller på med.
Folk runt mig tror bara att jag är borta – frånvarande, upptagen, lite tystare än vanligt.
Ingen frågar hur det går med boken, ingen undrar om resan, ingen pushar på, ingen har ens en aning om att något är på gång.
Det är total tystnad, noll yttre förväntan, noll press.
Allt sker bakom stängda dörrar, i min egen bubbla.
Och det är precis så jag behöver ha det.
För varje gång någon annan får nys om projektet, börjar fråga eller vill “följa med”, så tappar jag kraft och riktning.
I år är det annorlunda – ingen vet, ingen stör, ingen blandar sig i.
Det är min väg, mitt tempo, mitt system.
ADD & störningarnas jävla logik
Folk fattar inte vad ADD gör med hjärnan när signalerna börjar slå.
Det är inte bara “lättdistraherad” eller “lite rörig”. Det är att försöka springa rakt på ett löpband där alla andra runtom ständigt höjer farten, ställer om lutningen, och kastar in nya kommandon varje minut.
Varje yttre impuls, varje ny fråga eller kommentar – det är som att någon sticker in en pinne i hjulet, och plötsligt måste hela motorn omkalibrera.
När jag håller “Tirzebook” helt under radarn är det inte för att vara dryg, hemlig eller stänga folk ute.
Det är för att det är det enda sättet att behålla min egen riktning.
Varje röst utifrån, varje litet “duktig du är”, “gör så här”, “testa detta istället” – det skapar mikroras i hela systemet.
Det är som att programmera med fel kodsnutt i bakgrunden – det kanske funkar ett tag, men plötsligt slår det ut hela appen.
Jag har testat båda vägarna:
– En där jag “involverar”, berättar, bjuder in, delar processen med omgivningen.
– Och en där jag håller tyst, går helt in i projektet, slår av notiser, och låter systemet vara stängt.
Skillnaden är som natt och dag.
I bubblan får ADDn andas ut.
Det blir tyst i huvudet.
Ingen andras energi, inga förväntningar, inget behov av att förklara eller försvara ett enda steg.
Plötsligt kan dagarna bli enkla, monotona, men också fria – det är då “flow” faktiskt existerar på riktigt.
Bubblan är ingen fängelsehåla
Folk tolkar ensamhet som sorg.
Men bubblan är inget fängelse – det är ett träningsläger.
Det är där man bygger fokus, repetition, disciplin.
Jag känner igen mönstret:
– Sju dagar, samma rutiner
– Kaffe, kod, text
– Långa promenader, hungerfönster, våg som rör sig sakta neråt
– Längtan efter ett “klart” system, ett bokslut – men ändå kärlek till själva processen
Varje gång jag släpper in någon annan, så spricker det – det blir aldrig någon rak linje, alltid ett nytt sidospår.
Och med ADD är sidospår farligare än man kan tro.
Det tar timmar att återställa hjärnan till “ursprungsläge” om någon slängt in ett nytt problem, en ny fråga, ett nytt förslag.
Det är därför folk aldrig får veta om projektet på riktigt.
Det är inte för att skydda mig mot kritik – jag tål kritik.
Det är för att skydda själva processen.
För det är alltid processen som sabbas när energin splittras.
12 veckor av rå linje
Ett protokoll på 12 veckor är ingen kuliss.
Det är en psykologisk testbana där varje vecka är en utmaning:
– Hunger, trötthet, uttråkning
– Lust att ge upp, behov att “skryta” lite när det går bra
– Lust att berätta när man har flow, visa när man vinner
Men varje gång jag gör det, så tappar jag en bit av ägandet.
Det går från att vara mitt till att vara vårt eller deras eller något alla kan ha åsikter om.
Det är som att bjuda in folk att kladda i ens dagbok – plötsligt handlar allt om vad andra tycker, och min riktning tappar kraft.
Jag har insett att tystnad är den mest underskattade resursen.
Bubblan är det sista vapnet man har i en värld där alla andras åsikter står och skriker på tröskeln.
Det handlar om kontroll, inte om känslor
Folk kan tro att det är personligt – att jag undviker dem för att jag är “osocial” eller “avståndstagande”.
Men det har inget med dem att göra.
Det är bara så här det måste vara för att jag ska kunna vinna över min egen hjärna.
När systemet är slut – när 12 veckor är bokförda, när boken är klar, när kroppen gjort sitt, när appen är ute –
då kan världen få se, tycka, analysera.
Men inte innan.
Inte under tiden.
För under tiden måste allt vara mitt.
Det är så jag överlistar ADD.
Det är så jag vinner över störningarna.
Det är så jag blir klar – istället för att ha 99 påbörjade mappar utan ett enda avslut.
Livet i bubblan – det enda livet där något faktiskt blir gjort
Det kanske låter ensamt, men det är allt annat än ensamhet.
Det är friheten att få styra riktningen utan någon annan vid rodret.
Det är ett kvitto på att jag tar ansvar för min process – och vågar gå all in utan behov av publik.
Många klarar det aldrig – de måste ha likes, kommentarer, hejarop, tips.
Men jag har lärt mig:
Det är tystnaden som bygger det starka.
Det är bubblan som ger fokus.
Det är ADD som visar hur lätt det är att tappa bort sig, och samtidigt vilken superkraft det är när man hittar rätt system.
Så det är inte för att stänga ute.
Det är för att låsa inne kraften tills det är dags att visa världen vad som faktiskt finns där.
När du bygger något riktigt stort – stäng dörren, släck lampan, gå in i bubblan.
Sen kommer du ut – och världen kommer stå där och undra hur fan du lyckades.