Söndag. Kaffet är svart och varm som tjära, men det är inte det som värmer mest. Det är tystnaden. Den där särskilda söndagstystnaden när hela kvarteret känns som om det drar efter andan. Jag vet redan innan jag ställer mig på vågen vad som väntar. Samma siffra som igår. Samma som i förrgår. Och dagen innan dess. Fem dagar. Åtta tusen kalorier i minus. Det är vad mina anteckningar visar, och jag vet exakt hur de byggts upp. Matfönstret har varit låst som ett kassaskåp. Ketosen har tickat på i trettiotre dagar utan ett enda snedsteg. Promenaderna har varit lika förutsägbara som soluppgången – samma tid, samma sträcka, samma tempo. Steg efter steg, som kuggar i ett maskineri. Allt enligt protokollet. Och ändå står vågen still. Samma morgonsiffra, dag efter dag, som om den gått i strejk eller blivit programmerad för att reta mig. Det är här den gamla versionen av mig hade börjat skruva på allt. Hade ökat promenadlängden, minskat maten ytterligare, kanske kastat in något nytt “fö...
The Fatloss Manifesto