Det börjar alltid likadant. En viskning i vinden. Ett halvt leende över en termos. “Jag har börjat dricka benbuljong. Det känns liksom… helande.” Helande? Vad fan är det du har brutit – verklighetsuppfattningen? Vi lever i ett samhälle där folk är rädda för äggulor men står och jublar åt kokt kadaverjuice med en nypa Himalayasalt. Allt ska gå att dricka. Allt ska vara “lättsmält”. Allt ska ha en funktion – men helst ingen smak, ingen konsistens, ingen kontakt med verkligheten. Så nu sitter dom där. På meditationspallar i linnebyxor, stirrandes ner i en skållhet kopp ångestfond och viskar saker som: “Den här buljongen öppnar upp mitt inre flöde.” “Jag känner hur den återfuktar min fascia.” “Det är som en varm kram… inifrån.” NEJ DET ÄR DET INTE. Det är skelettvatten med självbedrägeri som basnot. Och du har inte fascia – du har ett jävla beroende av content och quickfixes. 💣 Vad är buljong i verkligheten då? En jävla nödlösning från 1200-talet. En restprodukt...
The Fatloss Manifesto