tirzebook

  Jag vet inte om det är Sverige som tappat det, eller världen. Men varje gång jag hör någon säga “432 Hz helar vattnet i din kropp” vill jag kräkas i en didgeridoo. Det är alltid samma jävla hippies: dreadlocks, barfota, en flöjt de stulit från ett barnkalas, mungbönor i tygpåse och en föreläsning om att “vatten har känslor”. Och alltid på samma ö. Koh Phangan. Jorden största slutförvar för folk som inte klarade av en hyresavi. Och sen har du Raël. En fransk journalist som 1973 gick upp i en vulkankrater, träffade ett UFO och sa: “Jaha, så ni skapade livet genom DNA-manipulation? Perfekt. Då bygger vi en ambassad.” Det är så sjukt att det blir genialt. Medan folk i Thailand tuggar kakao och spelar schaman med PayPal, ritade Raël arkitektritningar och ansökte om bygglov i Israel. Han gick från LSD till AutoCAD på en eftermiddag. Det är det jag älskar: han är mer sane än hela jävla wellnessindustrin. Han snackade aldrig om “energiflöden” eller “tredje ögat”. Han snackade betong, kl...

Det var som att få ett kvitto från universum – en blinkande, jävla bekräftelse på att varje steg, varje svettig LISS, varje förbannad fasta-dag har ett pris. Och jag har fan betalat kontant. Ingen kredittid, inga avbetalningar. Rakt in. Och nu står jag där med 86,1 i handen och vet exakt hur jag tog mig hit: utan kompromisser, utan snack. Det här är inte motivation. Det är exekvering. 🎯 För det handlar inte längre om att hoppas. Det handlar om att minnas. Vad som hände när jag var på 90, hur kroppen svarade. Vad jag gjorde när jag passerade 88. Vad som fungerade. Vad som var gift. Jag spelar inte längre på känsla – jag spelar på system. Och varje gång vågen blinkar rätt, blinkar även hjärnan rätt. Det är inte bara vikt. Det är kalibrering av hela mitt jävla nervsystem. 🧨 Det finns en sorts glädje som inte skriker. Den bara bränner. Den vibrerar i ryggraden som ett eko från något man byggt i tystnad. Inte för att visa upp, utan för att överleva. Det här är inte "jag är nöjd...

  Jag vet inte vad fan som har hänt, men nånting har skiftat. Det är ett lugn i kroppen som aldrig funnits där förut. Inte ett flummigt jävla “allt är som det ska vara”-lugn. Mer som ett tryck. En baston från insidan som bara ligger där och mullrar: Du har ett syfte nu. Det sjuka? Jag tror det stämmer – trots att jag inte vet vad det är. Det är inte att jag har hittat nån ny plan. Jag har inte gått en kurs, läst nån bok, gjort nån självrannsakan på retreat. Jag gör exakt samma sak som jag gjort varje dag i veckor nu: Jag fastar. Jag går. Jag skriver. Jag håller mig till det som funkar. Skillnaden? Det finns ingen friktion längre. Jag behöver inte piska mig själv. Det bara rullar. Och rullandet är tillräckligt. Det är inte eufori. Det är inte speed. Det är inte “jag har hittat mig själv”. Det är bara vakenhet . Som om kroppen äntligen fattat att det inte ska brinna idag. Som om det är okej att bara finnas – utan katastrofläge i bakgrunden. Och det är då den där tysta sig...

⚖️ Viktstatus Vikt Morgon: 87,2 Förändring sedan igår: –0,6 Start Vikt: 96,5 Vikt efter Prommenad: 86,1 🍽️ Mat, Fasta & Näring Fasta: 22 timmar Intag (g): – Fett: 58,00 – Kolhydrater: 10,58 – Protein: 145,80 – Totalt: 1168 kcal Kalorifördelning: – Kolhydrater: 4 % – Fett: 45 % – Protein: 51 % 🚶 Motion – LISS Varaktighet: 01:53:40 Sträcka: 12,95 km Snittempo: 08:47 min/km Snittpuls: 109 bpm (Max: 127 / Min: 89) Snitteffekt: 62 % av MAP (Max: 82 %) Förbrukade kalorier: 832 kcal Fördelning energisubstrat: – Kolhydrater: 1 % – Protein: 37 % – Fett: 62 % 🧠 Reflektion & Känsla Anade nått var på gång när jag såg den låga morgonvikten.. Sedan när jag blir pissnödig mitt i prommenaden – då vet jag att nått e på g.. Jag tog en liten extra lov på 2 km. BOOM. Vikten efter prommenaden: 86.1