Du har ett syfte nu.
Det sjuka? Jag tror det stämmer – trots att jag inte vet vad det är.
Det är inte att jag har hittat nån ny plan. Jag har inte gått en kurs, läst nån bok, gjort nån självrannsakan på retreat. Jag gör exakt samma sak som jag gjort varje dag i veckor nu:
Jag fastar.
Jag går.
Jag skriver.
Jag håller mig till det som funkar.
Skillnaden? Det finns ingen friktion längre. Jag behöver inte piska mig själv. Det bara rullar. Och rullandet är tillräckligt.
Det är inte eufori. Det är inte speed. Det är inte “jag har hittat mig själv”.
Det är bara vakenhet.
Som om kroppen äntligen fattat att det inte ska brinna idag. Som om det är okej att bara finnas – utan katastrofläge i bakgrunden. Och det är då den där tysta signalen kommer. Inte som ett kall. Inte som motivation. Bara som det där bastunga trycket igen:
Du är inte klar. Du är inte förlorad.
Förr var varje dag ett jävla minfält.
Relationer som slet sönder mig.
Jobb där hela dagen gick åt till att inte explodera.
En ekonomi som kändes som en tickande bomb i fickan.
Och jag – helt utan riktning, men full av fel.
Men jag är inte där längre. Och kroppen vet det.
Det här är inte ett inlägg för att inspirera nån. Jag har inget budskap. Jag försöker inte sälja nåt. Det här är ett konstaterande:
Nåt har hänt. Och jag tänker inte förklara det.
Jag vet inte vart jag är på väg.
Jag vet bara att jag är i rörelse.
Och för första gången nånsin – räcker det.
Jag är inte här för att bevisa nåt längre.
Jag är bara här.
Och det är nytt.
Och det är mitt.
Och det kommer från en plats där inget annat får plats längre.
Jag har gått från att leva i kamp till att leva i riktning.
Och jag behöver inte ens veta vart jag ska –
för att fortsätta gå.