Ingen vet vad jag gör – och det är just därför det funkar
Det är nåt märkligt som händer när man håller käften.
När man inte delar. Inte visar. Inte berättar.
Jag har gått ner över nio kilo på fyra veckor. Det är ett mirakel i praktiken. Siffror jag själv knappt tror på. Jag har loggar, bilder, en kropp som redan nu känns helt annorlunda. Och ändå är det ingen som vet. Inte ett ord till någon. Inte ett “nu kör vi” i storyn. Inga före-efter-bilder. Inga jävla träningsselfies framför spegeln. Tystnad.
Och vet du? Det är fan det bästa jag gjort.
För nåt händer när man håller det för sig själv.
Det blir heligt.
Det blir... rent, på nåt sätt.
Det finns inga förväntningar från andra att leva upp till. Ingen extern publik att spela för. Ingen applåd att jaga. Bara jobbet, dagen, kroppen, stegen. Fokuset blir rakbladsvast. Bubblan stänger ute allt som inte hör hemma i transformationen. Det är nästan andligt – och jag hatar det ordet, men du fattar vad jag menar.
För jag vet hur det blir annars.
Berätta om en satsning och du har folk som skickar hjärtan och eldar på – i tre dagar.
Sen tystnar det.
Sen står du där, tre kilo lättare men full av en känsla av att du redan “delat” segern.
Och då kommer bakslaget.
Då kommer bullen. Då skippar du LISS. Då är det 90 kilo igen innan du fattat vad som hände.
Det där lilla kicket av att nån annan “ser en” blir ett gift.
En liten dos dopamin som tar udden av hungern du behöver.
Och när hungern försvinner – så gör disciplinen det med.
Men inte den här gången.
Den här gången har jag byggt murar runt min skit.
Jag går mina steg i tystnad.
Jag skippar mat i tystnad.
Jag pissar ut fett i tystnad.
Och jag ler i tystnad när vågen visar 87,4 efter MonsterLISS.
Inte för att nån annan ska gilla det – utan för att jag vet vad det betyder.
För jag vet vad som händer om jag berättar nu.
Folk kommer säga “Wow, vad duktig du är!”
Och sen hör man inget mer.
Och vad fan ska man göra med det?
Det är som att få ett diplom efter en kvart av ett maraton. Det hjälper inte. Det stör bara.
Och ska vi vara ärliga – det är inte bekräftelsen man vill åt. Det är resultatet.
Man vill vakna upp om tre veckor till och väga 83,2.
Man vill se spegeln ge efter lite till.
Man vill känna att kläderna är för stora.
Och då måste man stanna kvar i det här.
I mörkret. I bubblan. I det jävligt oglamorösa vardagskriget.
Det här är inte TikTok-transformationsfasoner.
Det är vetenskap, hunger, svett, nikotin och disciplin.
Det är vardag.
Och det är det som gör det vackert.
Så nej.
Jag berättar inte.
Inte än.
För inget är klart.
Och jag vill ha det klart – för min skull.
För att kunna säga: jag gjorde det här. Hela vägen. Tyst.
Sen kan ni få veta. Sen kan ni få boken. Sen kan ni få allt.
Men inte nu.
Nu är det bara jag, Tirze, och dom där jävla stegen.
Och det är mer än nog.