Kroppen försöker lura mig. Vågen hånar mig. Måttbandet fryser fast. Och ändå står jag där. Varje jävla dosdag. Med sprutan i handen, med siffrorna framför mig, och ett protokoll som inte frågar hur jag mår. Det bara ligger där. Tyst. Kallt. Obevekligt. Och jag gör det ändå. Som om inget har hänt. Fast jag vet att allt har hänt.
Det är här spelet avgörs. Inte när det går bra. Inte när jag får minus på vågen eller ser ett nytt hål i bältet. Utan precis här – när kroppen håller andan och hoppas att jag ska ge upp. Jag har gjort allt rätt. Fasta. LISS. Ketos. Tirzepatid. Maskinläge varje dag. Och ändå: 88.5. 88.4. 88.6. 88.5. 88.3. Det är ett jävla skämt. Det är som att någon tejpat över displayen och tryckt på paus. Men det är inte fett som stannar – det är vätska som försöker gömma förlusten. Det är en retention loop. Kroppen har redan släppt kilon, men vägrar erkänna det. Den testar mig. Den spelar död. Och den vill se om jag faller för det.
Men jag faller inte. Jag fortsätter gå mina 10.5 km. Jag rör inte saltet. Jag fipplar inte med matintaget. Jag ändrar ingenting. Jag gör precis samma sak som igår, och i förrgår, och förra veckan. Inte för att jag hoppas på resultat – utan för att det är så här jag gör nu. Punkt. Jag är inte här för att få något. Jag är här för att ta det som redan är mitt.
Och jag hör ju vad folk tänker. “Jamen varför går du inte 17 km varje dag då? Du tappade ju efter det.” Jo, för att jag inte är dum i huvudet. SuperLISS funkar inte för att det är långt. Det funkar för att det kommer plötsligt. Kroppen reagerar inte på volym – den reagerar på kontrast. Om jag pressar 17 km varje dag, blir det snart inte ett vapen. Det blir en rutin. Och då svarar kroppen med att anpassa sig – och vi står still igen. Det är därför jag bara trycker på hammaren en gång i veckan. Jag gör det när den inte väntar sig det. Och det är därför det fungerar. Varje gång.
Så här står jag. Inga nya siffror. Inga nya mått. Samma spegel, samma tröja, samma jävla jeans. Och ändå gör jag det. För jag vet att kroppen redan har tappat – den vågar bara inte visa det än. Den håller kvar vätska som en bluff. Den hoppas att jag ska börja tvivla. Men jag har varit här förut. Jag vet hur det känns när raset är nära. Det blir tyst i huvudet. Rörelsen blir mjukare. Stegen bara flyter. Det är inte energi – det är kontroll.
Och när jag smäller in SuperLISS nästa gång, då kommer kroppen inte ha något kvar. Då tappar jag 1,1 kilo på en dag. Inte för att jag försökte mer – utan för att jag vägrade låta bli. För att jag stod kvar. För att jag höll linjen, fast inget rörde sig. Det är här jag vinner. Inte med pannben – utan med system. Inte med vilja – utan med lojalitet. Det är jag som bestämmer. Det är jag som bär allt. Och det är jag som kommer stå kvar när kroppen inte orkar ljuga längre.
För det här är inte motivation. Det här är inte “känsla”. Det här är krig.
Och jag ger mig aldrig.