Grattis, kapten självplågeri!
Du sitter där med magrutor vassare än grannens grilltång och tror att du är Messias för att du kunnat avstå tårta tre jular i rad. Vet du vad du är på riktigt? Du är den där typen som körde spinningpass under pandemin och ställde cykeln på balkongen så att grannarna fick kolla på när du “led för konsten”.
Balkongpoesi: Hade din självdisciplin varit ett partytält hade det blåst iväg redan innan midsommar.
🤣 “Det ska göra ont – annars räknas det inte!”
Jaha? Nästa gång du får tandvärk – sitt på händerna och lid som en man, bro. Skulle ju vara synd om någon fick hjälp och tappade möjligheten att berätta om sin “resa” på julfesten.
🔥 “Jag har kämpat, nu ska du också lida!”
Slappna av, ingen är intresserad av dina offerpoäng. Vi andra sitter på balkongen, grillar kött, käkar ägg och försöker överleva veckan utan att någon får för sig att vi måste gå med i din sekt.
Balkongregeln nr 1: Den som snackar mest om disciplin har oftast smygätit mest gifflar efter krogen.
💀 “Det förstör sporten!”
Lugn nu, du är inte dopningskontrollant på OS. Det enda du förstört är grannsämjan med dina tupperware och doften av grillad kyckling 06:30.
Balkongen har sett mer verklig kamp än din insta-feed någonsin.
👻 Pro tip från balkongen:
Ingen minns den som tog “deffen” till nya nivåer. Men vi kommer ALLTID minnas den som lyckades sluta prata om sin deff.
Vill du vara en legend på balkongen? Lär dig bjuda på skratt, snus och en story som faktiskt har punch – inte bara en proteindrink med ångest.
😈 Vill du vara odödlig?
Kom upp på balkongen, ta ett djupt andetag, inse att livet är mer än rutiner, självplågeri och makro-tabeller.
Här räknas bara två saker: att du är ärlig med din kamp och att du inte försöker kväva alla andra på vägen.
💥 Så: Ta din disciplin, dina tupperware, dina one-liners om “starkast vinner” och parkera dem på innergården.
På balkongen skrattar vi högt, lever fullt, och vi tänker fortsätta göra det – oavsett hur du mår av det.
🎾 Och nu – den senaste som tvingas gå Golgatavandringen är Serena Williams. Hon, av alla. För att hon – likt tusentals kvinnor innan henne – ville bli av med sina gravidkilon.
Inte för någon annan, inte för sponsorer, inte för en tidningsrubrik, utan för sig själv. Och direkt börjar cirkusen: “Skandal! Förräderi! Dålig förebild!”
Samma Serena som stått pall för rasism, sexism, tusentals lögner och åratal av kommentarer om att hon “inte ser ut som en riktig kvinna”.
Hon har burit världens förväntningar på sina axlar, gett kvinnor av alla färger en ny symbol för styrka – men när hon väljer ett verktyg för sin kropp, sin hälsa, då kommer hela det självutnämnda hälsopolisen ut på gatan och vevar som om någon försökt ta ifrån dem deras gymkort.
Det är så klassiskt, så förbannat genomskinligt:
När en man dopar sig är han en “vinnarskalle”. När en kvinna hittar ett nytt sätt – då är det fusk. När en influencer pushar bantningste är det “body positivity”, men när Serena tar en spruta är det “en kulturell katastrof”.
Varenda moralist, varje grindvakt, varje blekfitte-coach med ett bootcamp på Instagram vevar igång, men inte för att de bryr sig om Serena – utan för att de själva är rädda för att tappa makten över berättelsen om vad som är “rätt sätt” att gå ner i vikt.
De har aldrig varit i hennes skor. De har aldrig behövt föda barn, göra comeback, stå emot hat, spotta ut blod på center court och ändå resa sig igen och vinna. Och nu ska dom berätta för henne hur hon får ta hand om sin egen kropp?
Serena Williams har redan visat världen vad styrka är – fysisk, mental, mänsklig. Att hon nu väljer GLP-1 är inte ett svek, det är ett statement:
Jag bestämmer själv. Mitt liv, min kropp, mina val. Resten av er får leva kvar på barrikaderna, vi andra lever på riktigt.
Balkongen står upp för Serena, för alla som kämpar – och för rätten att välja själv.
Vi kliver inte ner, vi grillar vidare.