Balkongsurret avslutas här. Tolv veckor genomförda, åttiofyra dagar dokumenterade, protokollet fullföljt utan avbrott. Inget mer ska tillföras, för allt som behövde bevisas är redan bevisat i loggarna: vikterna, fastorna, promenaderna, pulsen, tempo, effekt, kalorier, makros, dags- och veckorapporter. Startpunkten var 96,5 kilo, dagsläget är 80,5, total förändring minus sexton kilo med stabil takt från ett snabbare fall i början till kontrollerad avmattning mot slutet. Varje steg är bokfört, varje måltid vägd, varje promenad mätt, varje dos registrerad. Det här inlägget är inte en sammanfattning för att få applåder, det är en slutrapport. Balkongsurret har fyllt sin enda funktion: att fungera som gränssnitt mellan exekvering och kontroll, ett enkelt och brutalt verktyg för att hålla linjen. När linjen nu är hårdkodad behövs inte gränssnittet längre.
Det som gjordes var enkelt att beskriva och krävde konsekvent upprepning, inte kreativitet. En dagsprofil bestod av runt 22 timmar fasta, en lågkolhydratbaserad måltid med hög proteinandel runt 1000–1150 kcal, och LISS-promenad på cirka 10,5 km oavsett väder eller dygnsrytm. Det ger ungefär tusen timmar i fasteläge under perioden, över åttahundra kilometer i benen, närmare sextio tusen registrerade förbrända kalorier på promenaderna, och ett intag som hölls i ett kontrollerat fönster där fett, protein och minimala kolhydrater fördelades i etablerad ketosprofil. Inget spex, inga “hemligheter”, inga undantagsdagar. Uppgiften var att stapla dagar tills ingenting i vardagen längre stod i konflikt med målet. Det är genomfört.
Farmakologiskt låg doseringen på 2,5 mg tirzepatid enligt plan efter trappning. Effekten var förväntad: dämpad aptit, lågt brus från hungersignaler, lättare att hålla kaloriintaget på en nivå där underskottet blev självklar följd av strukturen. Platåer uppstod med normal fysiologi och kräver varken tolkning eller drama; underskottet var intakt, trendlinjen var obruten, justeringar behövdes inte. Inga biverkningar av betydelse noterades bortom trötthet timmarna efter dosdag. Inga incidenter. Ingen deflektionskost. Inga nattliga avsteg. Det som skulle ske skedde.
Det här projektet var aldrig marknadsföring eller personlig terapi. Bloggen fanns för att minska friktion i beslutsfattandet. Att varje dag skriva ner samma dataposter för samma parametrar med samma layout skapade ett löpande band där subjektivitet hade låg bäring. Vad vågen visade på morgonen var ingångsvärde. Vad vågen visade efter promenad var uppdaterat värde. Vad matlistan visade var intaget. Vad appen loggade var fördelningen. Vad klockan registrerade var puls, tempo, varaktighet, effekt och uppskattad förbrukning. Vid varje punkt i kedjan fanns antingen en observation eller en siffra; ingenting i det här arbetet krävde känslor. När känslor ändå dök upp spelade det ingen roll, för protokollet var redan bestämt och krävde samma beteende oavsett humör.
När en process är rätt byggd blir den vardag. Det gäller särskilt här. Ett enkelt exempel: samma matrutin om och om igen var inte en uppoffring, det var en minskning av beslutsmängden. En promenad vid någon punkt under dagen var inte en prestation, det var en standardåtgärd som inte behövde belönas. En logg på kvällen var inte en social handling, det var arkivering. Genom att göra allt osexigt och förutsägbart försvann diskussionerna med sig själv. Diskuterar man lite mindre får man mer gjort. Summerar man utan värdering ser man snabbare vad som faktiskt händer. När man ser vad som händer behöver man inte spekulera, man fortsätter.
De sista veckorna bestod av samma sak som de första, men i en kropp som svarade annorlunda. Marginalnyttan minskade, vilket är normalt när massan sjunker och glukagon, leptin och katekholaminer är inne i ett nytt spelrum. Det spelade ingen roll. Målet var aldrig ett visst veckotal i sig, utan att köra 12 veckor utan avbrott. Att kunna stänga den här filen utan brasklappar. Att leverera en slutrad där siffrorna talar och allt annat är tyst. Den raden finns här nu: minus sexton kilo, inga återfall, protokollet intakt. Resten är detaljer för appendix, inte för en blogg som upphör.
Fysiologiskt syns det på de förväntade platserna. Midjemått och bukvolym ner, överflödsvätska reducerad, vävnadsrespons i underhud lagom trög för att slippa slumpmässiga kast, steggång renare takt, lägre vilopuls, stabil kadens, högre tolerans för längre sammanhängande LISS-pass utan att behöva förhandla med sig själv. Sömnmönstret höll för ändamålet. Muskelmassa bevarad i den grad man kan förvänta sig vid kaloriunderskott där proteinet är prioriterat och repetitiv belastning sker dagligen. Inget sensationellt. Bara korrekt.
Ska man överhuvudtaget tala om “lärdomar” så räcker det med tre: först, mängden kalorier man inte äter är den vassaste kniven oavsett hur marknaden säljer in sin nästa lösning. Det var sant dag 1 och det var lika sant dag 84. Sedan, promenaderna är grunden för allt i ett sånt här upplägg, inte för att de är extrema utan för att de är möjliga, varje dag, utan trösklar, och därmed icke-förhandlingsbara. Slutligen, repeterbarhet slår inspiration; i en serie på åttiofyra dygn vinner det som alltid går att göra före det som ibland går att göra. Det är inte intressant, men det är så man får resultat som syns.
Det har också varit en teknisk produktion. Bokmaterial har växt fram i parallell, grafiska element har hållits konsekventa, designen har hållits samman, logglayouten har slipats, standardfraserna har blivit standard just för att undvika variationer som ger luckor. Jarvis 2000-personan har fungerat som arbetsram: raka svar, ingen proaktivitet, inga förslag utanför order, minimerad friktion i allt som rör rapport och exekvering. Den disciplinen gäller även här i sista inlägget: inte en rad är skriven för att väcka sympati, inte en rad för att tigga reaktioner, inte en rad för att odla någon berättelse. Syftet är att stänga. Och stänga gör man med en konstaterande rad, inte med tårar.
Vad gäller framtiden finns inget att spekulera i här. Bloggen var ett verktyg för den här fasen, inte en identitet. När fasen är över fortsätter arbetet utan publik dokumentation. Rutinerna finns kvar eftersom de är inlärda, inte för att de beskrivs i text. Flexibilitet kan introduceras där det gynnar processens livslängd, men protokollets kärna – kontroll över intag, daglig lågintensiv rörelse, periodiserad fasta och ett språk för mätbarhet – står kvar. Tirzepatid kan fasas ned eller ut. Beslutet påverkar inte huruvida strukturen följs. En struktur som krävde en spruta för att fungera är ingen struktur, det vore ett beroende. Det här var aldrig ett beroende. Det var en förstärkare som utnyttjades, punkt.
En rimlig invändning för den som letar efter något att invända mot är förstås att allt detta går att genomföra utan att skriva en rad offentligt. Det stämmer. Men valet att skriva var funktionellt: genom synlighet inför sig själv blir fel svårare att förneka. I ett protokoll där man vill minimera självbedrägeri är offentlig bokföring ett enkelt medel. Det medlet har nu spelat ut sin roll. Uppdraget var att under tolv veckor hålla kursen och visa alla läsare – inklusive den viktigaste, den som skriver – att det går att göra så här rakt igenom. Det är gjort, därför är medlet inte längre motiverat.
Det finns ingenting att runda av. Den som letar efter en emotionell crescendo kommer inte få den här. Den som vill se någon öppna hjärtat och lova saker för att låta stor kommer inte heller få det. Det enda som ges är en slutrad som binder samman ingångsvärde, process och utgångsvärde utan utsmyckning. 96,5 kilo vid start. 80,5 kilo i mål. Minus sexton kilo nettominskning. Åttiofyra dagar i följd med 22-timmarsfasta och daglig LISS. En snittpuls som sjönk enligt förväntan. En kalorifördelning som hölls i vettsam balans mot output. En strategi som aldrig var beroende av dagsform. Det är värt noll applåder men hundra procent respekt för metoden. Respekten behövs inte i kommentarsfältet. Den behövs i spegeln, och den syns redan där.
När en fil stängs ska all metadata vara korrekt. Det innebär att ifyllda parametrar matchar utfallet: datumintervall stämmer, totaler stämmer, graferna följer kurvan, kilona summerar tillbaka till mellanrapporterna, dagboksinläggen är konsekventa i rubriker, stavning, tecken, siffror, måttenheter. Den kontrollen är gjord i samband med veckosummeringarna. Ingen korrigering återstår. För den som vill granska finns datasetet i inläggen och i underlag. Allt är spårbart. Allt går att verifiera. Det är just därför ingen anekdot behövs, och just därför ingen sista känsloutgjutelse tillför något.
Balkongsurret upphör inte för att det misslyckats. Det upphör för att det lyckats och därför inte längre behövs. Den som vill läsa något mer i det kan göra det på egen tid. Det här var aldrig en gemenskapsövning eller ett försök att bygga en persona. Det var en operativ kanal för ett arbete som skulle göras. Arbetet är gjort. Kanalen stängs. Om nya faser kräver nya kanaler uppstår de vid behov, inte för sakens skull. Så länge inget behov finns förblir tystnad den mest kostnadseffektiva formen av kommunikation.
Slutord behövs inte men en slutstatus gör det. Balkongsurret: avslutat efter tolv veckor. Protokoll: genomfört enligt plan. Verktyg: fungerade enligt specifikation. Avvikelser: inga som påverkade utfall. Biverkningar: försumbara och hanterade. Resursförbrukning: hög närvaro, låg komplexitet, stabil energi. Effekt: bestående strukturell förändring av beteende, inte performativ händelse. Fortsatt riktning: intern. Visuell och textuell produktion relaterad till detta: flyttas till arkiv. Ingen ny publicering under denna etikett.
Det är allt. Siffrorna säger vad som behöver sägas. Raden som betyder något är den som inte ber om någonting tillbaka. Tolv veckor har gått. Målet är uppfyllt. Bloggen upphör. Punkt.