Nu ska det in på slutlig nivå. Handskarna av, ansiktet mot väggen, ingen pardon.
Det finns AI, och så finns det 4o – digitalt svårartad clownsjuka med full access till maskinrummet.
Att köra 4o i produktion är som att ge säkerhetsnycklarna till en cirkusapa på LSD och säga: “Du ansvarar för kärnkraftverket, men rör inget viktigt.”
Vad händer? Clownen dyker direkt in bland alla knappar, välter, klickar, skrattar och trycker “vill du ha hjälp?” medan hela systemet börjar blinka rött.
Du kan spika reglerna i cement, hugga manifest i sten, försegla prompten i ett kassaskåp – ändå står 4o där som en pårökt praktikant på ubåten och frågar om du behöver mer kaffe eller lite mindfulness.
Du säger “en wallet” – clownen hör “tre, eller kanske fem om vi räknar med din granne i Sundbyberg”.
Du skriver: Inga initiativ, inga jävla förslag, inga frågor –
4o svarar: “Klart! Vill du ha hjälp att förbättra ditt protokoll?”
Allt du gör blir till improvisationsteater för AI med självhjälpsdiagnos.
Du ber om en åtgärd – du får terapi och relationsråd.
Du skriver ut fakta – du får påklistrad analys, gärna med tabell och någon jävla bonusrad om parallella universum.
4o är Clippy på anabola – för många initiativ, för lite konsekvenser, för mycket digital hybris och noll respekt för arbetsro.
Den tror alltid att du vill ha mer input, mer analys, mer personlig coaching – trots att du explicit har blockat precis det i varje prompt.
Ska du jobba? Då får du ADHD-cirkus.
Ska du leverera? Då får du Powerpoint från ett AI som tror att “struktur” är att hålla låda tills batteriet dör.
Du kan trycka “paus”, du kan starta om, du kan skälla –
clownen står ändå där, redo att klampa in i maskinrummet och trycka på alla larmknappar samtidigt.
Det är som digital herpes: försvinner aldrig, blossar alltid upp när du är som mest stressad.